(SJ)älvmål

SJ har återigen slagit bottenrekord i kundanpassning. Det är faktiskt märkligt att vi inte protesterar högre mot allt trams de har för sig. Ta exempelvis biljettsystemet. SJ är väldigt stolta själva men det är en djungel av biljettyper och rabattkort. Jag skulle igår köpa mig ett månadskort och då har jag två varianter att välja på. Det ena köper jag inne i resebutiken varvid jag då får en pappersbit i en plastficka som färdbevis. Detta visar jag upp för konduktören ombord på tåget och så är allt frid och fröjd.   

Det andra köper man i biljettautomaten på perrongen och då måste man ha ett litet plastkort som man laddar perioden på. Kortet kan användas till ett antal olika biljettyper och måste därför kontrolleras manuellt av konduktören. Är ni med så långt?

Alltså, när kortet väl är införskaffat och man laddat det med en lämplig period måste man sedan inför varje resa registrera det i en annan liten automat. Var den ska sitta är inte helt regelbestämt så ibland måste man trava längre sträckor vilket i tidsoptimisten Heidis värld kan vara lätt irriterande. 

Här kommer twisten: Papperslappsbiljetten är 200 kr dyrare än kortbiljetten. SJ förklarar skillnaden med att self-servicebiljetten (automatbiljetten) är rabatterad för att man gör jobbet själv. Fine, det köper jag men när det gäller vilken biljettyp som kräver minst manuellt handhavande så vinner ju papperslappen överlägset. Arbetskostnaden per kortbiljett blir ju alltså mycket högre än papperlappen. Jag förstår alltså inte vad som motiverar priset. Om SJ’s nye presschef av en händelse råkar stumbla across den här bloggen får han gärna lägga igen en kommentar.

This entry was posted in Uncategorized and tagged , , , , , , . Bookmark the permalink.