Just hemma från bion. Det tillhör inte vanligheterna att jag går på bio. Det är främst för att bion här i Västerås lämnar en hel del i övrigt att önska. Det är en gammal biograf så det är inte så konstigt att det finns ganska många skavanker. Idag var en bit av själva filmen trasig så att det var ett slags brus i filmen. Man vande sig vid det men ändå rätt störigt när man för en gångs skull betalar för att se en film (i vårt fall var det i ärlighetens namn någon annan som betalat eftersom det var biocheckar men det är själva poängen som räknas). Dock var sällskapet bästa tänkbara: Kärleken och jag var på bio tillsammans för första gången någonsin. Och vi har varit ett par i lite drygt ett år.
Filmen vi såg var som titeln redan skvallrat om Män som hatar kvinnor. Jag ville först inte se den eftersom jag läst alla böckerna och har min egen uppfattning om hur karaktärerna är och ser ut. Till stor del delade jag och rollbesättaren mening och även regisören har gjort ett bra jobb enligt mina uppfattningar om hur saker ska vara. Men. Det är alltid ett men. Det är inte lika roligt att se en film om man vet hur det hela ska gå. Stieg Larsson skrev väldigt visuellt och att läsa böckerna var för mig som att se en film. Därför kändes filmen seg och lämnade mig med en so-so-känsla. Nu var ju första boken inte heller Larssons bästa så det kan ju hända att de följande filmerna blir bättre.
Den stora frågan som var samtalsämnet mellan mig och Kärleken på väg hem var: Kommer Paulo Roberto att spela sig själv i de kommande filmerna? Är det någon som vet?
Sedan har jag insett en sak. Det finns inget skönare ljud än knatter från ett laptoptangentbord. Lisbeth Salander rules!
En sista sak innan jag tar natt; visst hade de snygga frisyrer på 60-talet? Jag älskar frillan på den unga Harriet och hennes kusin Anita. Det får bli min inspiration för vårens mode.