Igår kväll var jag på en väldigt trevlig tillställning där jag träffade en massa trevliga människor och eftersom sociala medier är lite på tapeten just nu så föll vi efter ett slag in i en diskussion om just det.
Som vanligt berörde vi frågan om affärsmodellen eftersom
det essentiellt är det viktigaste för ett företag, man måste ju tjäna pengar. Just nu finns det en grupp som tjänar pengar på sociala medier och det är ju vi kommunikationskonsulter. Men de andra företagen gör ju inte det på samma sätt. De gör ju av med pengar. I bästa fall kan man kalla det en investering, i värsta fall finns i sjön. Jag menar här att affären inte bara finns på nätet och att sociala medier bara är ytterligare ett sätt att kommunicera med sina målgrupper. Det verkar som att bara för att det är nytt måste det ge avkastning på en gång. Gärna samma dag som man postar sitt första blogginlägg. Så funkar det ju såklart inte. Man investerar ju inte i en fond och förväntar sig att pengarna dubblas redan nästa dag.
Helt ofrånkomligt ramlade vi också in på ingegritetsfrågan. Den har jag ju varit inne på här tidigare och precis nu när jag satt här och skrev kom jag fram till var ansvaret för integriteten kommer att ligga; hos the service provider. Jag kommer tillbaka dit.
De jag stod och pratade med menade att integriteten på nätet är nästintill obefintlig idag. Företag kan ta reda på en massa saker om dig som de sedan kan använda mot dig. Exempelvis en kommentar i ett forum som för tre år sedan som var fullkomligt relevant då speglar inte alls den person du är idag. Vi utvecklas men text som står skrivet svart på vitt står ju så att säga sig för sig själv. Det kan leda till att du inte får ett jobb du sökt eller att företag utnyttjar informationen om dig på ett sätt att du inte kan värja dig från deras erbjudanden. Vi pratade då om att användarna på nätet måste ta ett större ansvar för den information man lägger ut men att många inte gör det. Därför slog det mig att ansvaret för vår integritet ligger hos de tjänster vi väljer att använda för vår kommunikation på nätet. Genom att användarvillkoren blir överskådliga och begripliga ökar förståelsen för hur material används. Idag, vem orkar läsa avtalet för ens de enklaste tjänsterna? De är ju fysiskt sett typ tre meter långa. Ett annat sätt är ju också att vi lägger över ansvaret på den som äger tjänsten. Säg att Facebook skulle åta sig att inte dela information med tredjepart om inte det utförligen godkänts av en användare. För det ansvaret kan man ju också ta en liten avgift. Säg att Facebook tar $10 per år för att hjälpa till att värna min integritet, hålla mina uppgifter utom räckhåll för nyfikna och illvilligt folk så skulle det vara värt för mig. Ponera att kanske 50 % av Facebooks användare skulle tycka som jag… 175 miljoner x $10 = Facebook is rich.
Är jag en ny affärsmodell på spåren?