Det här med nätalias

För en tid sedan skrev jag en post om mammor som tar med sig sin mammaroll ut på nätet där jag funderade lite ostrukturerat över hur en del slutar att vara personer och bara är mammor när det kommer en ny person till världen. Den posten gick förhållandevis obemärkt förbi då men uppmärksammades igår av Esmes mamma, en av bloggarna jag hade listat som en av dem som tar med sig mammarollen ut på nätet i ett slags nätalias.

Hon blev såklart irriterad eftersom jag hade bedömt henne enbart efter bloggens namn och inte efter alla egenskaper hon besitter. Det var självklart inte min mening att göra henne upprörd.

Hon tog också upp feminism, jämställdhet och frågade om lösningen på problemet var att aktivt separera sig från alla egenskaper som är kvinnliga. Idag kontrade hon med att dra upp farsor på webben och frågade om de också är självutplånande.

Det fick mig att fundera en liten stund och jag kom på att, nej, man ser dem nog inte så. Snarare är det coolt om en man står för att han är pappa. Men så tänkte jag efter ett varv till och jag tycker nog att det är lite fånigt det också. Nu utgår jag från mig själv här men som jag ser det är det lite fånigt att presentera sig genom någon annan oavsett kön och person. Det är som att inte våga stå för sig själv. Förstår ni hur jag menar? Lite som att prata om sig själv i tredje person.

Allt eftersom tankegången gick vidare funderade jag på nätalias i stort. I och med Facebook där man använder sin riktiga identitet känns det som att det är förlegat att inte vara sig själv på nätet. Visst, vi som kör twitter använder ett s.k. Twitter handle men även där är det ganska vanligt, åtminstone i min krets, att man använder ett namn som ligger i närheten av sitt eget, givna. Jag kanske är ute och cyklar med det känns som som om nätet blir en öppnare och trevligare plats om man är och står för sig själv. Självklart ska man av säkerhetsskäl inte ösa ut allt om sitt privata liv för människor är inte snällare på nätet än irl. Elaka människor finns och verkar överallt.

Vad tycker ni?

This entry was posted in Personliga ting and tagged , , , , , , , , . Bookmark the permalink.
  • Rookie Mom

    För min del gick det ursprungliga inlägget okommenterat förbi eftersom jag inte kopplade nätmorsa-länkningen till självuppoffrande. Eller att det skulle vara ett påhopp överhuvudtaget.

    Angående nätalias var mitt bloggalias självklart eftersom den började som ‘therapy session’ för att finna en balans av mammaroll adderad till det som definierade mig tidigare [för mig gick det inte helt automatiskt].

    Nu har det utvecklats till en sörja av det mesta men basen är fortfarande mitt barn och därför gillar jag den pseudoanonymitet ett alias ger även om jag inte tycker min blogg skiljer sig nämnvärt i uttryck från exempelvis Facebook.

  • Anonymous

    Bra skrivet! Det var inte heller menat att vara exempel på självutplånande personer när jag listade några bloggar med mamma i adressen.

    Jag tycker också att din egentligen inte hör till sammanhanget eftersom du använder en egenskap i ditt alias och inte ditt barn eller något annat. Väldigt intressant det med att du inte kände att rollen som mamma direkt infann sig. Det verkar ju vara det mest “naturliga i världen” att man direkt när man levererat barnet omedelbart blir mamma med stort M.

    Uttrycket på Facebook behöver nödvändigtvis inte skilja sig från det som finns på bloggen, skillnaden är ju att man använder sitt eget namn hela vägen där. Helt ärligt är jag lite kluven i frågan eftersom jag ju faktiskt har ett alias på twitter om än i närheten av mitt eget namn.

  • Livet runt 30…5

    Jag förstår inte poängen. Är inte bloggen till för att skriva om det som rör och berör? Den dag man blir förälder är det extremt uppslukande – på gott och ont. Det handlar inte om att vara självutplånande utan att öka dimensionerna i sitt liv med något mer, kalla det intresse.
    Lika lite som bloggar som handlar om politik, stickning eller skidåkning intresserar mig förstår jag om föräldrabloggar inte är din grej – ännu. Men varför döma överhuvudtaget?

  • Anonymous

    Ja, poängen med att blogga är att man får skriva av sig om det som engagerar en mest; oavsett om det föräldraskap eller något annat.

    Det var inte innehållet som jag i första hand resonerade kring utan namnet och företeelsen att vissa föräldrar, oftast mammor men det sker även med pappor, presenterar sig genom sitt barn typ “Hej, jag är Lisas mamma/pappa” och inte följer upp med sitt eget namn. Jag förstår fullt rimligheten i det praktiska att introducera sig som barnens förälder för exempelvis dagisföräldrar men vissa utelämnar sitt eget namn även då vilket ju medför att man inte har något vettigt att adressera personen ifråga med.

    Min tes i det första inlägget var att beteendet flyttar med ut på nätet. Och i fallet Esmes mamma, där vår diskussion började, är det faktiskt så att jag inte har något annat att kalla henne förutom just Esmes mamma. Jag säger alltså inte att hon är självutplånande eller något annat, jag känner henne inte men jag kan alltså inte adressera henne utan bara hennes barn.

    När det gäller de listade bloggarna har det ingenting att göra med dem som personer, jag listade bara bloggar som heter nåt med mamma i titeln. För egen del är det dock så apart att jag skulle vara någon annan än jag oavsett om jag har barn eller inte och bara tanken på att presentera mig som mitt barns förälder känns väldigt främmande. Men, som vi vet, det är olika för alla.

    Vad gäller det här med att döma är det väl det som driver mänskligheten litet grand tänker jag. Sortera i fack och döma. Och med risk för att låta lite näsvis och spydig; dömde inte du ut mig som narcissistisk på Esmes mammas blogg enbart på grund av min bloggs titel? Exakt samma sak som du tycker att jag inte bör göra?